Konstfrämjandet Värmland

2

Konstfrämjandet Värmland

Ruralitet – centrum, periferi

Konstfrämjandet Värmland har initierat ett projekt tillsammans med Värmlands Folkblad där ett ev tidningens uppslag per månad under 2019 kommer att presentera ett samtidskonstverk och en text på temat Ruralitet.
MELLAN HÄR OCH DÄR DÄR UTE FINNS VÄL INGENTING! SKULLE DU SAKNA MIG OM JAG FÖRSVANN?
Konstfrämjandet Värmland har initierat ett projekt tillsammans med Värmlands Folkblad där ett ev tidningens uppslag per månad under 2019 kommer att presentera ett samtidskonstverk och en text på temat Ruralitet.

Ett ruralt område är ofta stort och lantligt. Det har en liten befolkning som är utspridd på ett större område. Artikelserien Ruralitet – centrum, periferi kommer att beskriva vilka nätverk, livsformer och identiteter som finns inom eller mellan stad och landbygd, i det rurala.

Hur ser ett konstnärer i sina praktiker på det som är urbant eller ruralt? Hur är urbana och rurala miljöer utformade och vilka skillnader finns i materiell kultur sett till olika tider och olika miljöer? Och hur förhåller man sig till platserna som blev över – de som varken är stad eller landsbygd?

 


 

VF BLIR ARENA FÖR NY KONST
Introduktion till projektet, Björn Lidberg

 

 


 

 

MELLAN HÄR OCH DÄR.
Artikel #1, Jonas Liveröd

 

Den omtvistade frågan om periferins vara eller icke vara har pågått i över hundra år, inte minst i kultursammanhang. Konstnären Jonas Liveröd känner sig obekväm och belyser begreppet ruralitet och urbanitet med hjälp av en hemlagad sekelskiftesscenografi, där han ser på sig själv som kulturdjur.

 

En gång i tiden – närmare bestämt år 1893 – när motsatserna mellan stad och land var högst aktuella så lät konservatorn Gustav Koltoff bygga det Biologiska museet på Djurgården i Stockholm. Det så kallade dioramat skildrar djurlivet i sin naturliga miljö i montrar med uppstoppade djur och rekvisita, och ger en fryst tredimensionell bild i naturlig storlek av naturupplevelsen. Även Koltoffs vän och jaktkamrat, konstnären Bruno Liljefors deltog i arbetet med kulissmåleri. Dioramat kallades även ekologisk teater och uppfördes för att lära stadens innevånare om livet i naturen, på platser långt borta, exotiska och främmande.

 

Jag har i mitt verk för projektet Ruralitet valt att iscensätta en sorts uppskruvad version av den ekologiska teatern med landet som scenografi och mig själv som exotiskt kulturarbetarobjekt på scenen. Precis som i ett äldre diorama över inuiter eller tuareger finns här ett antal föremål som hjälper att befästa åskådarens blick på hur utställningsobjektet har det därborta i periferin. Sömnmedicin, sprayfärg, gamla VISAkort, klassisk skulptur, megafon, böcker, motorsåg och diskokula är rekvisita som berättar om utforskande, psykiska besvär, kreativitet, svajig ekonomi, strävsamhet och romantiskt drömmande. Alla delar av en allmän bild av hur kulturdjuret beter sig därute i periferin.

 

Det amerikanska socialdepartementet definierar ordet rurals omfattning som:

”All befolkning, bebyggelse och territorium som inte ingår i ett urbant område. Det som inte är urbant räknas som ruralt.”  Var börjar då mitten? Ett ständigt återkommande påstående från folk var jag än befinner mig är att ”Du bor så långt bort Jonas”. Långt från var kan man undra. Jag noterar att föreställningen om kulturarbetare på landet fortfarande fängslar. Det är ett nyfiket men också ett märkligt sätt att se på  oss, som om vi var en annan sort som gör saker på ett annat vis.

 

Är jag då influerad av den plats jag bor på? Har jag blivit en mer lantlig konstnär sen jag bosatte mig i Ågårdskvarn? Ja och Nej. Trots att omgivningarna sällan influerar slutresultatet så kan faktorer som utrymme, materialtillgång och temperatur påverka vad jag gör. Min konst handlar inte heller om de platser jag verkar på för tillfället, men visst handlar det i grunden om att hitta en fristad, mental och praktisk, för att förverkliga saker. Kulturdjuret i det här scenariot är en överdriven karaktär och en comic reliefsåklart, men jag kan omöjligt se mig själv som vare sig rural eller urban konstnär. I Sverige har alla möjlig tillgång till internet och därigenom omvärlden. Livet gränsar inte vid åkerns slut lika lite som det slutar vid stadens sista rödljus. Vad säger ni – kan vi inte tänka oss att begrepp som ruralitet och urbanitet är föränderliga, och bör av oss alla kanske numera snarare ses som sinnestillstånd än geografiska platser?

Jonas Liveröd

 


 

 

DÄR UTE FINNS VÄL INGENTING!
Artikel #2, Dominika Kemilä

 

En vanlig syn är att mittpunkten är där makten finns och resten är periferi. Men stämmer det? Dominika Kemilä reser till yttre zoner i motstånd mot en samtid som präglas av minnesförlust.

 

Vi hjälps åt att kliva igenom taggtrådsstaketet utan att taggarna tar tag om varken hjässa eller jacka. Vi är mitt ute på den norska landsbygden. Jag är här för att utföra ett platsspecifikt verk. Den gamle mannen visar var fånglägret låg. Han berättar att grannarna skulle stycka av tomten för att sälja den. Men han överklagade. Här finns det spår av ett fångläger från tiden då nazityskland ockuperade Norge. Man kan se svaga upphöjningar i marken efter de provisoriskt byggda tälten. Under mossan betong. Han var en liten pojke när fångarna var inspärrade här, och hans familj bodde som närmaste granne. Han återger hur de sovjetiska fångarna grävde, utan redskap, med endast händerna. Och hur skickliga dom var på att gjuta och mura.

 

– Jaja, de grävde med händerna, det var så det var, säger han sakligt.

 

Vid kusten norr om polcirkeln plockar jag på mig staket, båtdelar och drivved som färdats från Ryssland. Jag sparkar in sjukhuslakan och kläder in i leran och jorden.  Detta är materialet som sammanfogas till skulpturer. Det är så här jag närmar mig centrum. Jag förflyttar mig från marginalerna och befinner mig i mitten av en spiralformad kedja som utgörs av all historia. Jag reser i spåren av det som blivit bannlyst, och aktiverar minnen genom fysisk handling. Nedärvda erfarenheter möter barnets minne och verken bär på både den vuxnes och barnets perspektiv. Skulpturen Landmärke är byggd av trä, kläder och sjukhuslakan som bearbetats med flera lager av jord och färg. Verket ger uttryck för de upplevelser som saknar fysisk förankring i landskapet. Genom min praktik väljer jag att omformulera bortträngda minnen, gå djupare in i dem och omvandla dem från ett flyktigt tillstånd till något konkret.

 

Jag samlar ihop det bearbetade materialet och lyfter upp ryggsäcken på ryggen. Går sedan förbi de betande fåren, genom myren och hittar en uppskuren öppning i taggtrådsstaketet som jag tar mig genom.

 

Dominika Kemilä

 


 

SKULLE DU SAKNA MIG OM JAG FÖRSVANN?
Artikel #3, Performancegruppen Otalt

 

Kerstin med korna var känd i Arvika på 1860-talet. Hon hade en stuga vid Minneberg och vallade sina kor genom staden. Ebba Blomberg berättar om Kerstin i Arvika i den gamla tiden (1901). Sommaren 2018 var Kerstin en av de kvinnor som fick tillbaka sin röst och sin historia i OTALT:s performance Förmödrarna.

 

Vet du vem jag är? Säkert har du sett mig, du också. Det har de flesta. Herrarna, på väg hem från krogen på Stadshotellet, de ser mig allt. Inte ens värd att vila blicken på. Damerna i sina bomullsklänningar, som ska hem efter någon bjudning, upplivade av te och mandelmjölk. Jag ser att de sneglar, drar kjolarna intill sig, skyndar vidare. Ungdomarna, som varit på smörgåsfest eller dans. De tittar mer rakt på mig, skrattar ibland. Småskollärarinnan som kliver hem från skolhuset varje kväll, med högt huvud. Hon ser mig också, och hon försöker möta min blick, men hon säger ingenting. Butiksbiträdena, som promenerar två och två på söndagseftermiddagarna, i hatt och krusad pannlugg. Jag ser deras blickar. Om hon bara kunde hålla sig lika ren som hon höll sina kor. Jössehärsjäntor med duk på håret och hemvävda klänningar, de ser mig när de plockar lingon kring Solbergsbackarna, ibland hälsar de lite kort. Och pigorna vid Kappralskälla, de vet allt vem jag är. De ser mig varje morgon, när de har klätt sig marknadsfina och tagit med sina ämbar för att hämta renvatten. Jag lyssnar på deras skandaler och skvaller, ser hur deras klänningar blir smutsiga i kärret. Säger jag något, jag med? Om du inte har sett mig, så har du nog sett mina kor. Mina kor, de är vad de är och de kan inte annat. Blanka och ångande, solvarma. Stannar inte upp och tänker, men de ser nog allt, de med. Jag vallar dem gata upp och gata ner. Längs grönskande diken och upptrampade vägar. De är som fåglarna under himlen och liljorna på marken, mina kor. De varken sår eller skördar. Men vackrare kor har ni aldrig sett. Och ni skulle nog sakna dem om de försvann. Om tuggandet skulle tystna. Om gräset skulle växa sig högt i dikeskanterna.

 

Barnen, som gräver och leker i den gula sanden, de ser mig. De pratar med mig. Hej Kerstin, säger de, och de vill klappa mina kor. Sen blir de tillsagda av någons mor eller piga. Jag försvinner igen, men ändå finns jag kvar. Skulle du sakna mig om jag försvann? Vet du vem jag är? Jag är Kerstin. Kerstin med korna. Och jag är friare än någon av er.

 

OTALT är en feministisk performancegrupp i Arvika. I Förmödrarnautmanar OTALT  landsortens patriarkala strukturer i ett möte mellan samtidskonst och kulturarv. Fanor och standar: Helene Karlsson. Manus: Sara Falkstad & Anna Ehnsiö.

 

OTALT:s performance Förmödrarna sattes upp vid tre tillfällen sommaren 2018 med ca 30 medverkande, och lika många handgjorda fanor och standar.

Första sidan, beskuren bild av Jonas Liveröd

Jonas Liveröd, Mellan här och där

Konstnär Jonas Liveröd, Götene

Jonas Liveröd, Mellan här och där

Dominika Kemilä, Det finns ingenting därute

Konstnär Dominika Kemilä, Forshaga, Göteborg

Performancegruppen Otalt

Förmödrarna, Foto: HP Skoglund