Konstfrämjandet Värmland

2

Konstfrämjandet Värmland

Ruralitet – centrum, periferi

Konstfrämjandet Värmland har initierat ett projekt tillsammans med Värmlands Folkblad där ett ev tidningens uppslag per månad under 2019 kommer att presentera ett samtidskonstverk och en text på temat Ruralitet.
Konstfrämjandet Värmland har initierat ett projekt tillsammans med Värmlands Folkblad där ett ev tidningens uppslag per månad under 2019 kommer att presentera ett samtidskonstverk och en text på temat Ruralitet.

Ett ruralt område är ofta stort och lantligt. Det har en liten befolkning som är utspridd på ett större område. Artikelserien Ruralitet – centrum, periferi kommer att beskriva vilka nätverk, livsformer och identiteter som finns inom eller mellan stad och landbygd, i det rurala.

Hur ser ett konstnärer i sina praktiker på det som är urbant eller ruralt? Hur är urbana och rurala miljöer utformade och vilka skillnader finns i materiell kultur sett till olika tider och olika miljöer? Och hur förhåller man sig till platserna som blev över – de som varken är stad eller landsbygd?

 


 

VF BLIR ARENA FÖR NY KONST
Introduktion till projektet, Björn Lidberg

 

 


 

 

MELLAN HÄR OCH DÄR.
Artikel #1, Jonas Liveröd

 

Den omtvistade frågan om periferins vara eller icke vara har pågått i över hundra år, inte minst i kultursammanhang. Konstnären Jonas Liveröd känner sig obekväm och belyser begreppet ruralitet och urbanitet med hjälp av en hemlagad sekelskiftesscenografi, där han ser på sig själv som kulturdjur.

 

En gång i tiden – närmare bestämt år 1893 – när motsatserna mellan stad och land var högst aktuella så lät konservatorn Gustav Koltoff bygga det Biologiska museet på Djurgården i Stockholm. Det så kallade dioramat skildrar djurlivet i sin naturliga miljö i montrar med uppstoppade djur och rekvisita, och ger en fryst tredimensionell bild i naturlig storlek av naturupplevelsen. Även Koltoffs vän och jaktkamrat, konstnären Bruno Liljefors deltog i arbetet med kulissmåleri. Dioramat kallades även ekologisk teater och uppfördes för att lära stadens innevånare om livet i naturen, på platser långt borta, exotiska och främmande.

 

Jag har i mitt verk för projektet Ruralitet valt att iscensätta en sorts uppskruvad version av den ekologiska teatern med landet som scenografi och mig själv som exotiskt kulturarbetarobjekt på scenen. Precis som i ett äldre diorama över inuiter eller tuareger finns här ett antal föremål som hjälper att befästa åskådarens blick på hur utställningsobjektet har det därborta i periferin. Sömnmedicin, sprayfärg, gamla VISAkort, klassisk skulptur, megafon, böcker, motorsåg och diskokula är rekvisita som berättar om utforskande, psykiska besvär, kreativitet, svajig ekonomi, strävsamhet och romantiskt drömmande. Alla delar av en allmän bild av hur kulturdjuret beter sig därute i periferin.

 

Det amerikanska socialdepartementet definierar ordet rurals omfattning som:

”All befolkning, bebyggelse och territorium som inte ingår i ett urbant område. Det som inte är urbant räknas som ruralt.”  Var börjar då mitten? Ett ständigt återkommande påstående från folk var jag än befinner mig är att ”Du bor så långt bort Jonas”. Långt från var kan man undra. Jag noterar att föreställningen om kulturarbetare på landet fortfarande fängslar. Det är ett nyfiket men också ett märkligt sätt att se på  oss, som om vi var en annan sort som gör saker på ett annat vis.

 

Är jag då influerad av den plats jag bor på? Har jag blivit en mer lantlig konstnär sen jag bosatte mig i Ågårdskvarn? Ja och Nej. Trots att omgivningarna sällan influerar slutresultatet så kan faktorer som utrymme, materialtillgång och temperatur påverka vad jag gör. Min konst handlar inte heller om de platser jag verkar på för tillfället, men visst handlar det i grunden om att hitta en fristad, mental och praktisk, för att förverkliga saker. Kulturdjuret i det här scenariot är en överdriven karaktär och en comic reliefsåklart, men jag kan omöjligt se mig själv som vare sig rural eller urban konstnär. I Sverige har alla möjlig tillgång till internet och därigenom omvärlden. Livet gränsar inte vid åkerns slut lika lite som det slutar vid stadens sista rödljus. Vad säger ni – kan vi inte tänka oss att begrepp som ruralitet och urbanitet är föränderliga, och bör av oss alla kanske numera snarare ses som sinnestillstånd än geografiska platser?

Jonas Liveröd

 


 

 

DÄR UTE FINNS VÄL INGENTING!
Artikel #2, Dominika Kemilä

 

En vanlig syn är att mittpunkten är där makten finns och resten är periferi. Men stämmer det? Dominika Kemilä reser till yttre zoner i motstånd mot en samtid som präglas av minnesförlust.

 

Vi hjälps åt att kliva igenom taggtrådsstaketet utan att taggarna tar tag om varken hjässa eller jacka. Vi är mitt ute på den norska landsbygden. Jag är här för att utföra ett platsspecifikt verk. Den gamle mannen visar var fånglägret låg. Han berättar att grannarna skulle stycka av tomten för att sälja den. Men han överklagade. Här finns det spår av ett fångläger från tiden då nazityskland ockuperade Norge. Man kan se svaga upphöjningar i marken efter de provisoriskt byggda tälten. Under mossan betong. Han var en liten pojke när fångarna var inspärrade här, och hans familj bodde som närmaste granne. Han återger hur de sovjetiska fångarna grävde, utan redskap, med endast händerna. Och hur skickliga dom var på att gjuta och mura.

 

– Jaja, de grävde med händerna, det var så det var, säger han sakligt.

 

Vid kusten norr om polcirkeln plockar jag på mig staket, båtdelar och drivved som färdats från Ryssland. Jag sparkar in sjukhuslakan och kläder in i leran och jorden.  Detta är materialet som sammanfogas till skulpturer. Det är så här jag närmar mig centrum. Jag förflyttar mig från marginalerna och befinner mig i mitten av en spiralformad kedja som utgörs av all historia. Jag reser i spåren av det som blivit bannlyst, och aktiverar minnen genom fysisk handling. Nedärvda erfarenheter möter barnets minne och verken bär på både den vuxnes och barnets perspektiv. Skulpturen Landmärke är byggd av trä, kläder och sjukhuslakan som bearbetats med flera lager av jord och färg. Verket ger uttryck för de upplevelser som saknar fysisk förankring i landskapet. Genom min praktik väljer jag att omformulera bortträngda minnen, gå djupare in i dem och omvandla dem från ett flyktigt tillstånd till något konkret.

 

Jag samlar ihop det bearbetade materialet och lyfter upp ryggsäcken på ryggen. Går sedan förbi de betande fåren, genom myren och hittar en uppskuren öppning i taggtrådsstaketet som jag tar mig genom.

 

Dominika Kemilä

 


 

SKULLE DU SAKNA MIG OM JAG FÖRSVANN?
Artikel #3, Performancegruppen Otalt

 

Kerstin med korna var känd i Arvika på 1860-talet. Hon hade en stuga vid Minneberg och vallade sina kor genom staden. Ebba Blomberg berättar om Kerstin i Arvika i den gamla tiden (1901). Sommaren 2018 var Kerstin en av de kvinnor som fick tillbaka sin röst och sin historia i OTALT:s performance Förmödrarna.

 

Vet du vem jag är? Säkert har du sett mig, du också. Det har de flesta. Herrarna, på väg hem från krogen på Stadshotellet, de ser mig allt. Inte ens värd att vila blicken på. Damerna i sina bomullsklänningar, som ska hem efter någon bjudning, upplivade av te och mandelmjölk. Jag ser att de sneglar, drar kjolarna intill sig, skyndar vidare. Ungdomarna, som varit på smörgåsfest eller dans. De tittar mer rakt på mig, skrattar ibland. Småskollärarinnan som kliver hem från skolhuset varje kväll, med högt huvud. Hon ser mig också, och hon försöker möta min blick, men hon säger ingenting. Butiksbiträdena, som promenerar två och två på söndagseftermiddagarna, i hatt och krusad pannlugg. Jag ser deras blickar. Om hon bara kunde hålla sig lika ren som hon höll sina kor. Jössehärsjäntor med duk på håret och hemvävda klänningar, de ser mig när de plockar lingon kring Solbergsbackarna, ibland hälsar de lite kort. Och pigorna vid Kappralskälla, de vet allt vem jag är. De ser mig varje morgon, när de har klätt sig marknadsfina och tagit med sina ämbar för att hämta renvatten. Jag lyssnar på deras skandaler och skvaller, ser hur deras klänningar blir smutsiga i kärret. Säger jag något, jag med? Om du inte har sett mig, så har du nog sett mina kor. Mina kor, de är vad de är och de kan inte annat. Blanka och ångande, solvarma. Stannar inte upp och tänker, men de ser nog allt, de med. Jag vallar dem gata upp och gata ner. Längs grönskande diken och upptrampade vägar. De är som fåglarna under himlen och liljorna på marken, mina kor. De varken sår eller skördar. Men vackrare kor har ni aldrig sett. Och ni skulle nog sakna dem om de försvann. Om tuggandet skulle tystna. Om gräset skulle växa sig högt i dikeskanterna.

 

Barnen, som gräver och leker i den gula sanden, de ser mig. De pratar med mig. Hej Kerstin, säger de, och de vill klappa mina kor. Sen blir de tillsagda av någons mor eller piga. Jag försvinner igen, men ändå finns jag kvar. Skulle du sakna mig om jag försvann? Vet du vem jag är? Jag är Kerstin. Kerstin med korna. Och jag är friare än någon av er.

 

OTALT är en feministisk performancegrupp i Arvika. I Förmödrarnautmanar OTALT  landsortens patriarkala strukturer i ett möte mellan samtidskonst och kulturarv. Fanor och standar: Helene Karlsson. Manus: Sara Falkstad & Anna Ehnsiö.

 

OTALT:s performance Förmödrarna sattes upp vid tre tillfällen sommaren 2018 med ca 30 medverkande, och lika många handgjorda fanor och standar.

 


 

 

Platser ur fokus
Artikel #4, Lina Norell, Oslo

 

I många städers ytterområden luckras gränserna mellan stad och landsbygd upp. Konstnären Lina Norell behandlar det odefinierade och outtalade i sitt måleri. I Oslos förort finner hon inspiration i platserna i ögonvrån, de som blivit över eller ännu inte helt tagit form.

 

Huset där jag bor och arbetar byggdes på 1920-talet som arbetarbostad åt någon av de familjer som arbetade i textil-, gruv- eller stenindustrin, som för över ett sekel sedan var med och transformerade Groruddalen till en kulturell och industriell knutpunkt i Oslos ytterkant. 1962 drogs en T-banelinje ut och i samma veva började de första brutalistiska höghusen att torna upp sig.

 

Mellan den gräsplätt som en gång fungerade som ett litet gårdsbruk för våra föregångare i huset och Grorud ILs hemmaplan ligger en lerig grusplan full av vissna nyårsraketer. Av och till fungerar den som tillfällig bilparkering och ibland som uppställningsplats för ett kringresande tivoli. Nu har den blivit hem åt byggbaracker och stora högar av mer grus.

Bortom fotbollsplanen går en nylagd gångstig kantad av Salix-plantor som ska hjälpa till att dra tungmetaller ur jorden. Följer man den en dryg kilometer hamnar man vid tröskeln till “marka”, som utgör Oslos norra gräns, där de stora och trolska naturreservaten tar vid. Omgivningarna är pittoreska, skrämmande, trasiga, hemlighetsfulla och vackra på samma gång—på ett typiskt skandinaviskt förortsvis. Det är ett landskap mitt i mellan natur och kultur. Mänskliga livsbehov och visioner projicerade genom cykler av sprudlande infrastruktursatsningar och plötslig glömska har format ett landskap av rå potential. Snår av blandat ogräs springer upp mellan skogspartier och vattendrag, halvtäta dränagerör, bortspolade grusgångar och nyasfalterade cykelvägar, halvt begravda mountainbikes och graffiti mot betong, som allt har varit eller snart ska bli något.

Målerierna jag arbetar med undflyr gärna precisa språkliga definitioner, men drar ofta inspiration från sådana biologiska och teknologiska förändringsprocesser. I många av dessa platser och rum, mellan ordning och oordning, söker jag former och gestalter och låter måleriets uttryck röra sig i gränslandet mellan figuration och abstraktion. Blandat med minnen, stämningar och inre mentala landskap, letar sig sakta också landskapet utanför ateljéfönstret in i verken.


 

By This River. From Source to Pond.

 

 

En sjö, En älv, En damm.

 Artikel #5 Kim Ramberghaug & Jessika Thörnqvist [lightnin’ howlin’ and screamin’]

I form av en konstnärsduo arbetar vi huvudsakligen med fotografi i serier och intresserar oss för bokformatet som visningsrum.

By This River. From Source to Pond.är en fotografisk essä som ingår i en serie arbeten i vilka vi undersöker den frivilliga inskränkningen som konstnärlig metod och utforskar kartans begränsning som formel. Avsikten är att i fotografi försöka teckna en kartografi över en fragmenterad geografisk plats. Vi har i ett tidigare projekt fotograferat längs en nedlagd cirkulär järnvägslinje i Paris och kommer i nästföljande arbete att vandra längs promenader som karaktärer i Virginia Woolfs litteratur gör över Londonkartan.

Med utgångspunkt i en tecknad linje på en befintlig upphittad karta som visar den del av Viksälven som löper från sjön Racken i norr till Rackstaddammen i söder, utforskar vi det på förhand bestämda fältet genom att vandra och fotografera i landskapet längs älven. Fotografierna fungerar som en slags fältanteckningar och vad vi inte känner till på förhand verkar som inspiration i vårt försök att lära känna älven. I ett observerande fotografi viker vi undan för det givna och söker hellre efter mer efemära motiv, tillfälligheter och perifera detaljer. Vi undersöker tillfälliga fenomen som beslöjar och döljer; sken, reflektioner, skuggor, dimma och motljus. Observationer leder till abstraktioner. Inre och yttre landskap speglar sig i varandra.

I en kedja av associationer samlar vi över tid ett fotografiskt material. Denna process varar i dagar, veckor, månader, år. Vi laborerar med bildernas inbördes relationer och det meningsbärande utrymme som kan uppstå mellan dem. Genom att arbeta med en rytm önskar vi att skapa stämningar och associationer likt musiken. Vi arrangerar, utelämnar och gör omskrivningar för att möjliggöra andra läsningar.

 

En sjö. En älv. En damm.

 Vandrar upp mot sjön.

Djup och kall.

Vinden tilltar och tecknar nervösa mönster på vattenytan.

Ett överflöd av ljus projicerar mönstret vidare ned på botten.

Söker i djupen.

 

Strövar vidare nedströms.

Stigen förfaller.

Stigen förbättras.

Vattnet är fortfarande en smula kallt.

Likt en hårlock vrider sig älven genom skogen och ut över namnlösa ängar.

Löv, pollen och en fjäder flyter förbi.

Evigt föränderliga abstraktioner.

Återsken skapar ljusspel på trädstammar och lövverk.

Linjen eller älven.

Tecknad och verklig.

En hand far över kartan.

 

Når dammen i skymningen.

Stjärnhimlen speglar sig i den blanka vattenytan.

Bron över dammkrönet bär inom sig den spricka som till slut kan komma att bli dammens fall.

Uttala dess osäkra framtid.

 


 

Artikel #6, Therese Olsson, Dragsjöberg, Hagfors

 

 

I hopp om att andarna skulle vara nöjda.

 

 

Dragsjöberg svarar jag, som att det vore det mest självklara i världen. Skogen och allt som finns i den. För det kommer en dag när slyn letar sig in överallt oavsett var man befinner sig. Naturen är mer än vad jag gör den till och konsten är en plats som minns naturen, som minns hur den förträngs.

Inriktningen på mitt konstnärliga arbete har alltid varit en intuitiv process utifrån min självbiografi. Tematiskt intresseras jag av platsen/skogen som läkande kontra påträngande och allt däremellan.  Som konstnär uppväxt i och återbördad till skogen i Värmland har jag under de senaste åren mer och mer knutit an mina arbeten till kampen om att bo på Landsbygden. Skogen är en ofrånkomlig, påtaglig kraft som påverkar inte bara mina arbeten utan också min vardag.

I somras, med hotet från skogsbränderna härjande runt oss utgick jag från bränd pansarbark från ett sådant område. Om ett träds bark är dess skydd/förklädnad som faller av när det brunnit, kan en skogsbrand ses i samma ljus som de renande ceremonier där masker används? En återfödelse, där allt sen börjar om igen. Paradoxalt nog kan en mask som är gjord för ett spirituellt syfte ofta bara användas en gång och sen bränns den upp. Masken överlever alltså sällan ceremonin. I mitt arbete skapades istället dessa maskliknande sjok av bark ur ceremonin.

Det groteska och det dramatiska intresserar mig. Det är något med formen, förvandlingen och svärtan. Att gå från ett stadium till ett annat. Samtidigt som Landsbygden ofta framstår som en romantisk dröm, blir vi ständigt påminda om att den är på väg att försvinna.

Så fort jag kliver utanför min dörr kommunicerar jag med träden, det är på dem jag ser hur mycket det blåser och vilken årstid jag befinner mig i. Det är de som talar om var himlen börjar och marken slutar. Vi befinner oss i samma utrymme. Maskens historia började för omkring 9000 år sedan. Sedan dess har masker blivit gjorda och använda på tusentals olika sätt och blivit oskiljaktiga från våra liv. På samma sätt som skogen/träden är oskiljaktiga från mig.

Ur dessa tankar skapade jag skulpturerna ”In the hopes that the spirits would be pleased and bless me with protection or good tidings”, ett av mina senaste verk som ställdes ut på Winter Solstice, Teknisk Museum i Oslo.


 

Artikel #7, Ludivine Thomas, Lesjöfors

 

 

Flyga i motvind, som drake.

 

“Här på landsbygden står vi med fötterna stadigt på jorden”. Det fick jag veta – ofta. Och redan från barnsben; speciellt när jag uttryckte mina drömmar om storhet.

Det var nödvändigt att inte hoppas för mycket, eftersom livet inte skulle bli lätt. Snarare riktigt svårt. Lika outhärdligt som livet hade varit för mina förfäder. Av omtanke ville de skydda mig, förhindra än mer lidande och nederlag. Tyvärr även aktivt hindra mig att nå mina drömmar, det okända och skrämmande. “Ju högre du klättrar, desto hårdare blir fallet”.

Bättre att inte prata om mina förhoppningar alls. Bäst att glömma allt. Men det var utan att räkna med min stora beslutsamhet vad jag kunde åstadkomma, mot alla odds.

Verket MOTVIND som du nu håller i din hand kretsar kring problematiken att ”drömma stort” . Bilden uppmanar var och en att återuppta tankarna kring egna drömmar. Att fundera kring det egna förhållningssättet och relationen till förhoppningar.

Du håller ett original i din hand. Varje tryck är ett original; ingen förlaga existerar och kommer ej heller göra. Verket MOTVIND består av 13200 delar, ”spridda i vinden” I anfallet av tidningens distribution, där detta exemplar är en beståndsdel. Bilden är ett självständigt verk, men har en relation till övriga tryck av MOTVIND. Med flera exemplar går bilden att sammanlänka, sida vid sida, ovanför och undertill, till en större enhet. Den relation som existerar mellan de enskilda exemplaren är en metafor kring kopplingen vi alla har till varandra, synliga eller mindre tydliga,  oberoende av avstånd och isolering. Länken mellan oss är avgörande. Att leva på landsbygden är inte lätt, Vi är långt ifrån pittoreska bilder om ett lugnt och enkelt liv. Det krävs mod och styrka att bo på landsbygden, hantera ensamhet och svårigheten med de dagliga sysslorna. Men en sak är säker; på landsbygden vet vi vad solidaritet handlar om. Och mest av allt frihet!

Dessa osynliga trådar är påtagliga i naturen. Se bara på hur växter fortplantas och kommunicerar. Så liksom vinden och motvinden sprider pollen och livskraft om våren – på samma sätt vill verket MOTVIND sprida frön från de stora drömmarna, över landskapet.

Ludivine Thomas – Presentation

Född 1986 på landsbygden utanför Paris. Innehar sedan 2012 en Master of Fine Arts.
Ludivine Thomas lever och verkar numera i Lesjöfors.
I sitt konstnärskap ägnar hon särskild uppmärksamhet åt existensens bräcklighet; från en social och filosofisk synvinkel. Hon konfronterar verklighet med drömmar, undersöker det alldagliga gentemot trosuppfattningar, från förfädernas mytologier till kvantteori; för att utvärdera dess konsekvenser, som ofta är besvikelse och misslyckande. Belyser våldsamheten i ett samhälle som framhåller och endast värderar framgång. Hennes förhållningssätt baserad på lekfull impuls och radikalt engagemang, samt en viss besatthet för repetitivitet, kännetecknar singulariteten i hennes verk vilket materialiseras på flertalet sätt.

www.ludivinethomas.com


Ur sin plats, men ändå växande
 

 

 

Lin de Mol flyttade från Amsterdam till Skofterud i Värmland 2014. Från en storstad till en by med bara åtta hus. Från centrum till utkanten. Syfte: Att leva och arbeta nära naturen och dess evigt föränderliga former och sinnesstämningar. Hennes verk kan läsas som ett pågående samtal med landskapet, med tystnaden som främsta språk. 

 

”Moss Table” var mitt första verk som var ”made in Sweden”. När jag skriver så, låter det som en IKEA-annons. Och vid närmare eftertanke, skulle verket göra sig ganska väl i ett av de små rummen i en IKEA-butik, hängande ovanför en smakfull ljusgrå eller beige soffa, omgivet av konstgjorda ampelväxter. Jag tänker att det skulle se såpass bra ut, att ingen skulle lägga märke till att bilden egentligen har en rakt motsatt avsikt. En avsikt att attackera en prydlig och kontrollerad miljö genom att dra in något vilt i den. Att göra naturen till en oinbjuden gäst som får oss att känna obehag.

 

När jag gjorde verket, bodde vi i en liten stuga i obygden i Småland. Som vanligt kände jag mig rastlös, den här gången på grund av min idé att transportera en sammanhängande bit mosse in i köket, som hade precis den rätta gröna nyansen. Det var bara vi två och vi hade inga redskap. Det var nämligen meningen att det här skulle vara en familjesemester, och jag hade lovat att inte jobba. Så vi gick ut med sax, brödkniv och underlaget till vårt tält, och släpade sedan mossbiten hela vägen till huset, täckta av svett och mygg. Med vad som lät som en grottmänniskas sista vrål, lyfte vi upp biten på köksbordet. Det hade regnat under natten och jorden var genomvåt, så den måste ha vägt kring 150 kilo.

 

Så fort mossan kommit upp på bordet förändrades atmosfären i rummet totalt. En tjock, dämpad tystnad hade kommit in. Det kändes som om ett stort djur hade smugit in i rummet, och nu låg och spelade död på köksbordet. Vi höll andan, vi också. Ljudet av vattendroppar, insekter som långsamt kröp ut i alla riktningar. Det är det här ögonblicket i processen som är det verkliga konstverket för mig. Resten: fotograferandet, trycket, utställningen, är sekundärt. Bara ett pris jag måste betala för ett Heligt Ögonblick.

 

Mina senaste fem år av arbete i Värmland har bjudit på många sådana här ögonblick. Periferin ger mig ett utrymme och en tystnad som jag aldrig kunnat finna i staden. Men samtidigt kommer jag alltid att vara lite som den där mossbiten på bordet: Ur sin plats, men ändå växande.

 

PS. Inga växter skadades för det här konstverket. Vi släpade jorden hela vägen tillbaka till skogen igen efter fotograferingen.

Född och uppvuxen i Amsterdam
Utbildning: Rietveld Akademi och Rijksakademie van Beeldende Kunsten i Amsterdam och filmstudier på Rockport College i USA
Arbetar med: Fotografi, film, skulptur och teckning
Utställningar: Flertalet separatutställningar och grupputställningar i Nederländerna, Tyskland, Irland, Italien, USA och Sverige.

www.lindemol.com


 

Är vi en enda stor superorganism?
Artikel #9, Sara Rönnbäck, Daniel Slåttnes

 

Denna texten är ett försök på att förstå något vi inte nödvändigtvis är eniga om, men det ligger i projektet Samtale mellom Kroppers natur: Kan vi verkligen förstå varandra? Och kan vi förmedla de tankarna till någon annan där ute? Kan vi se oss som del av en superorganism? Eller är vi ensamma, inlåsta i våra kroppar och hjärnor, begränsade till den korta tiden vi är här?

 

Har du någonsin provat att ligga i en flyttank?

2014 åkte vi till Amsterdam för att en timme om dagen, varje dag i en vecka, göra just det; ligga i en flyttank. Tanken stänger ute allt ljud och ljus och är till hälften fyllt med kroppstempererat saltvatten; där ligger du och flyter i din ensamhet. Idéen är att avskärma kroppen från alla sinnesintryck och på så sätt snabbt försätta dig i meditation. När alla sinnesintryck försvinner blir känslan av kroppens gränser upplöst, du är inte längre avgränsad till dig själv, utan del av en större enhet (i alla fall vattnet du ligger i). Flyttanken uppfanns 1954, det är kanske inte så konstigt att den nu får ett stort uppsving samtidigt som tidningarna rapporterar om ökade klyftor, polarisering och den nya folksjukdomen stress. 

2015 flyttade vi vårt primära hem från staden till landsbygden. Om staden är som en explosivt pulserande sinnes-cocktail så är landsbygden som en flyttank; inget stimuli, det enda som händer är det du finner på själv (satt på spetsen). 

Eftersom du inte hela tiden blir distraherad av människoskapade stimulanser, har hjärnan tid att göra andra kopplingar; hur det att dra av nävern från en björk ger samma motstånd i överkroppen som att flå en kanin – hur kråkorna i din trädgård bär personligheter, de är inte bara kråkor, de är den retsamma, den fega och den som alltid stjäl potatisen först innan dom andra vågar prova sig på det samma. Det är närliggande att tänka att idén om människan som överlägsen och separerad från naturen, är lika människoskapad som stadens överstimulerande stressjukdom.

Samma år som vi flyttade startade vi vårt konstnärliga samarbete Samtale mellom Kropper. Våra kroppar gör oss fundamentalt avgränsade, eller? Vetenskapsfilosofen Donna Haraway skriver i boken When Species Meet: ”Jag älskar det faktum att mänskliga gener finns i bara cirka 10 procent av alla celler som upptar det vardagliga utrymme som jag kallar min kropp; de andra 90 procenten av cellerna är fyllda med genomer av bakterier, svampar, protister och sådant, av vilka några spelar i en symfoni som är nödvändig för att jag ska leva alls […] Att vara en är alltid att bli med många.”

Dessa mikroorganismer ser inte våra kroppar som avgränsningar utan hoppar gärna från en kropp till en annan, kan vi genom detta förstå oss själva som en enda stor superorganism sammankopplade i världen? Det är välkänt att sjukdomar kan smitta mellan djur och människa, men faktum är att det även finns smitta mellan plantor och människor. Är uppdelningen människa och natur så solklar som vi vill ha det till? Projektet Samtale mellom Kropper undersöker vart gränsen mellan mig och den andra går. Är vi subjekt, avdelade från varandra? Eller är vi material som är del av något större sammankopplat?

 

Faktaruta:

Sara Rönnbäck (f.1988 Hammarö) och Daniel Slåttnes (f.1986 Stokmarknes). De arbetar som samtidskonstnärer och är framför allt verksamma i Norge. De bor i Västra Ämtervik och har en övernattningslägenhet i Oslo som de besöker ett par gånger i månaden.



 

 

Första sidan, beskuren bild av Jonas Liveröd

Jonas Liveröd, Mellan här och där

Konstnär Jonas Liveröd, Götene

Jonas Liveröd, Mellan här och där

Dominika Kemilä, Det finns ingenting därute

Konstnär Dominika Kemilä, Forshaga, Göteborg

Performancegruppen Otalt

Förmödrarna, Foto: HP Skoglund

Konstnär Lina Norell, Oslo

Foto: Peter Flemming

Kim Ramberghaug & Jessika Thörnqvist [lightnin’ howlin’ and screamin’]

By This River. From Source to Pond.

I hopp om att andarna skulle vara nöjda

Theresé Olsson, Dragsjöberg, Hagfors

Flyga i motvind, som drake.

Ludivine Thomas, Lersjöfors

Lin de Mol, Arvika

Moss table, Lin de Mol

Sara Rönnbäck, Daniel Slåttnes. Från en performance där vi har masker som tar upp elektriska signaler från våra hjärnor och omvandlar det till ett ljud. Dräkterna plockar upp signaler från våra kroppar och ger den andre stötar baserat på signalerna. Skulpturer bär på liknande apparater som blir förstärkare för materialens elektriska fält, de bildar också ett ljud. I det samlade ljudet från oss och skulpturerna tänker vi oss att vi bildar en superorganism.