Utställning
” Pizza. Ordet i sig får mig att bygga upp en fantasi. Jag ringer och beställer hemkörning och jag lurar mig själv. Första tuggan är som jag minns det och sen minns jag att pizza är fruktansvärt överskattat. En falsk profet. Jag blir mätt efter halva men trycker i mig resten i princip. Nu är jag svullen och pizzaångesten börjar krypa närmare. Två såser skulle jag ha också. Nu blir jag fet. Känner du igen dig själv? Suget. Pizzasuget. Det är planterat långt inombords, och dras fram när kroppen börjar sukta efter fett och salt. Tillgängligheten gör det lätt att släcka frestelsen. Ruset blir mellan idealiseringen av en pizza och första bettet, sen är pizza bara mat. Men man har byggt upp maträtten till ett fenomen bara tacos kan komma nära.
I Hagfors där jag kommer ifrån så läggs statlig verksamhet ner en efter en. Allt skärs ner och blir mer minimalistiskt. Däremot finns det fem pizzerior som går runt. Alla har åtminstone lite pengar, och det lägger vi på pizza. Vårt vardagsknark. Ser man på lyxfällan så är pizza en last och dålig ovana. Något som förstör. En dyr genväg i livet som kostar mer än det smakar. Både psykiskt, fysiskt och ekonomiskt. Är pizza något gott eller ont?
Hade pizza varit förbjudet om den uppfanns idag? Narkotikaklassat?
Bara gud vet. Min utställning på konstfrämjandet är en förlängning av mitt överanalyserandet av pizza. Pizza är även grunden till att jag blev konstnär. Peppes Pizza. I Norge är det en annan pizza som gäller. Amerikansk stil. Tjocka bottnar och dyra priser. För många år sedan så jobbade jag för Peppe. När jag gick in i väggen under högtrycket på sommaren så ledde det mig på en resa i bibliska proportioner, och under krisen så började jag med konst för att desperat bearbeta döden och det som finns kvar efter den. Viljan att bli känd och hörd härstammar från hämnd och hat, och en vendetta mot ett företag som jag anklagade för delar av min hårda tid som kom därefter. Min konst var ett bearbetande på tiden efter Peppes. Tillslut var glädjen att skapa konst större än hatet, och konstnärskapet var ett tröstpris för det jag gick igenom. Jag fick ett tillfälle att bygga upp mig själv från grunden, och personen som jag skapade var ”mannen bakom masken”. Människor vill gärna kalla honom för Cristoffer Karlsson. Den mannen är desvärre död. Pizza var orsaken. Det som finns nu är Dr. Crix och Bandana Republiken. Hela mig. Återuppståndelsen.”