Än du slukar än du slukas

Klara Björk Adamsson föreställer sig sina verk som drömska ögonblicksbilder ur ett rum som förändras i takt med ett personligt förfall. Där rösten i ett ljudverk fastnat i en evigt upprepande längtan och där skulpturen genom sin stillastående natur låser fast sina motiv i det tillstånd de avbildats i. De svävar på gränsen mellan att finnas och att inte finnas. Liksom skulpturen befinner sig på gränsen mellan verklighet och fantasi, så balanserar också det som förfaller på gränsen mellan att vara och att upplösas.

Sandra Kjellberg tolkar genom teckning och analogt fotografi teman som rör hennes uppväxt i Nordvärmland. Hon finner att skog, jakt och folktro är centralt i hennes skapande. Hur den eviga förvittringen som sker i naturen får ting att skifta form för att komma åter. Om och om igen. I dess essens fascineras hon av vad en plats gör med en person och i gengäld vad en person gör med en plats. Arv. Döden ur vilket mysterium härrör, vacklandes mellan verkligheten och någonting bortom. Fångandes glimten av en förfaders anletsdrag i sin egen spegelbild.