Bekim Gasi / Ivana Dida

Bekim's work is drawn from the deep pain and joy that follows great suffering. His work is a testimony to his belief in and desire to live. It is an affirmation of the fact that we are cursed to live, and that we may as well take great pleasure in this injustice while we are forced to bear it. He is Persephony wandering the dark corridors of Hades, bringing us gifts like the queen of death, who dies endlessly to renew and transform her suffering into the boundless force of creativity. Underneath the veneer of naivete lies a deep sadness and familiarity with brutality, not only that of others, but also that of his own. In his work I see immense compassion and an insistence to stay with the multifaceted and difficult realities of the world and the despicable things we do. To stay with every possibility and every thought, rather than insisting on purity is hardcore and requires discipline and curiosity - two qualities I love most about his work. Bekim's practice does not turn away in fear. It is unflinching in the face of judgment and like a true fool his creations are powerful and strange. They are creatures brought over from another place, beautiful in their own enigmatic ways.

I find Bekim is hard to describe as an artist, because his art is so much more, it is an ancient ritual continued through centuries, enacted to see what is in front of us, to bear the pain of really seeing what we are. His work is, as first mentioned, a testimony, and he as an artist is a witness. To bear witness is truly the most sacred and potent form of alchemy. Bekim's art has taught me the power and importance of bearing witness.

Rakel Stammer, 2024

(svenska)

Bekims verk är hämtat från den djupa smärta och glädje som följer på stort lidande. Hans arbete är ett vittnesbörd om hans tro på och vilja att leva. Det är en bekräftelse på det faktum att vi är förbannade att leva, och som vi lika gärna kan ta stor glädje i denna orättvisa medan vi tvingas bära den. Han är Persephony som vandrar i mörka korridorer Hades, som ger oss gåvor som dödens drottning, som dör oändligt för att förnya och förvandla sitt lidande tillkreativitetens gränslösa kraft.

Under naivitetens faner ligger en djup sorg och förtrogenhet med brutalitet, inte bara andras, utan också hans egen. I hans arbete ser jag en enorm medkänsla och ett insisterande på att stanna hos de mångfacetterade och svåra verkligheter i världen och de avskyvärda saker vi gör. Att stanna vid varje möjlighet och varje tanke, snarare än att insistera på renhet är hardcore och kräver disciplin och nyfikenhet - två egenskaper jag älskar mest om hans arbete. Bekims övning vänder sig inte bort i rädsla. Den är orubblig inför dömande och som en sann dåre hans skapelser är kraftfulla och märkliga. De är varelser som hämtats från en annan plats, vackra i sin egna gåtfulla sätt.

Jag tycker att Bekim är svår att beskriva som konstnär, eftersom hans konst är så mycket mer, det är en uråldrig ritual som fortsätter genom århundraden, antogs för att se vad som finns framför oss, för att bära smärtan av att verkligen se vad vi är. Hans arbete är, som först nämnts, ett vittnesmål, och han är som konstnär ett vittne. Att vittna är verkligen det heligaste och kraftfull form av alkemi. Bekims konst har lärt mig kraften och vikten av att vittna.

Rakel Stammer, 2024