Emma Friberg lägger örat mot marken och lyssnar till materians transformation och rörelse. I utställningen på Konstfrämjandet Värmland blir keramiken till mänskligt tillverkad sten.
Emma Friberg lägger örat mot marken och lyssnar till materians transformation och rörelse. I utställningen hos oss på Konstfrämjandet blir keramiken till mänskligt tillverkad sten. Det är mineral i en morf som smälter samman i eldens lågor. Askan från majs och solros blandas med fältspater och lera. Mineralerna är byggstenar som finns överallt. I växten på fältet, i stenen utanför fönstret och inuti oss. När börjar det och var slutar det? Det kan tyckas tydligt, födelse – dödelse, men som materia är vi del av en process i ständig rörelse. Precis som Ouroboros, ormen som äter sin svans och föds igen i en och samma tugga, befinner vi oss i ett omlopp. Matrix är livmodern, kitteln där det puttrar och jäser. Matrix är massan som omsluter mineralkornen och moderplantan som fröar av sig och producerar nya plantor. Det är platsen där saker tar form.
Utställningsrummet sträcker sig ut till Herrhagsparken strax utanför vår lokal.
Emma Friberg är keramiker och konsthantverkare utbildad på Konstfack med en masterexamen i keramik och glas. Idag är hon verksam i Gustavsberg och i sitt konstnärliga arbete utforskar hon återkommande keramikens materialitet och geologiska härkomst i en strävan att förstå tiden vi lever i, genom tiden som en gång var och tiden som en gång skall.
Utställningen är del av Konstfrämjandet Värmlands projekt Minsta gemensamma, som vill skapa ett utvidgat demokratiskt samtal med samtidskonsten i samhället som utgångspunkt. Projektet drivs med stöd av Kulturrådet, Karlstads kommun och Folkrörelsernas konstfrämjande.