Om de klara eller grumliga, forsande eller sakta strilande biflöden som anonyma och ofta osedda bygger våra stora älvar.
Det hela började i september i fjol, med ett projekt genom Konstfrämjandet i Västerbotten. Utgångsläget var Umeälven. Jag har många gånger i min konstnärliga praktik arbetat med mikrohistorier – lokala och ohörda berättelser. Den här gången ville jag låta landskapet berätta sina historier. Med sina egna ord och sitt eget språk. Det var berättelserna som hördes från alla de små bäckar och biflöden, vilka förser Umeälven med vatten, fångade min uppmärksamhet.
För att höra berättelser som inte framförs med mänskligt språk, behöver en lyssna noga och länge. ”Lyssnandet” pågick hela hösten och bestod bl.a. i att fota, samla in vattenprover, klafsa runt i bäckar och biflöden och spela in ljud. Vintern var kall och snörik – något som numera inte längre är en självklarhet, ens i Västerbotten. Vattendragen låg frusna under snön och allt väntade. När vintern i april började släppa sitt grepp, hördes nya toner från de små vattendragen. Fler tillkom, då snön smälte och bildade rännilar också på nya ställen. Jag tecknar mycket. Och jag är ute mycket. De två delarna utgör kärnan i min konstnärliga praktik. Det är där tanken kan utvecklas.
När våren kom tog jag därför min kaffetermos och ett liggunderlag, gick ut och började teckna de berättelser och sånger som hördes från Umeälvens biflöden. En av alla världens älvar som – i likhet med bl.a. Klarälven - inte skulle finnas, utan de tusentals små rännilar som bygger de stora vattnen.