Det var när konstnären stod och packade upp skulpturer av Franz West som hon för ett ögonblick blev väsensskådare. Skulpturerna, ”stora, kraftfulla, superlätta och fastsatta på pinnar som fick dem att svaja hejvilt” fick henne att se det syrefattiga tomrummet hon befann sig i där hon var mellan bilar. Ett vakuum, faktiskt, i vilket hon såg händelsen att göra sig av med bilen som en kosmisk tilldragelse, en stjärnas död.
Verken här är skapade ur den där synen, de är minnesmärken över det liv med bilen – ”någonting vilt och kaotiskt, hejvilt” — som slocknade när hon av ekonomiska skäl blev tvungen att sälja sin Chevrolet Nova. Uppenbarligen räcker det inte alls med att tänka på bilen som både ett bruksobjekt och en sak med affektionsvärde; här handlar det om någonting annat. Kanske inte ens om ett ”objekt”. Bilen är centralobjektet, kring vilket grader av närvaro i livet fördelas: en viss intensitet när man är med den från utsidan, en annan när man går in i motorn på den ocytterligare någonting annat man är i den under körning; närvaro av viss sort då framtiden med bilen upptar en, och av en annan sort när bilen finns i minnet; en bakåt; utsidan, insidan (motorn), insidan (åkande). Inte riktigt något objekt, alltså.
Möjligtvis då på samma sätt som en puck eller fotboll. Om du spelar eller tittar på en match ska du, för att förstå vad en puck är, givetvis inte titta på pucken, utan på vad som händer på planen när pucken rör sig. Ytor kan uppstå på en helt annan del av planen, en spelare kan plötsligt bli markerad för att pucken har bytt plats osv osv.
Åtminstone för någon som är så djupt engagerad i sin bil som Josefine Ösberg Olsson, är den samma typ av objekt som pucken – (”kvasi-objekt”kallar Michel Serres det för). Pucken är ett med spelet, och så är bilen ett med en hel livsföring omkring den. För att förhålla sig till någons bil måste man känna av personens sensibilitet, förstå vilka begär som väcks i olika situationer kring saken, vilka associationer, minnen, farhågor och förhoppningar som väcks av ytterligare något annat objekt som också har med bilen att göra – för den där människan är ju ett med den. Konstverk är objekt genom vilka man kan få en känsla av den där enheten, ibland väldigt distinkt.
Det finns ett kriterium för det, som inte är annorlunda än för konst. Vad en sådan bilägare ska göra i stunden är svårt att gissa sig till, men så fort hen har gjort det ter det sig alldeles självklart. Då förstår man att hen är i en värld som man kan förstå sig på. Samma sak med bra konstnärer: varje nytt verk ter sig som något man inte hade kunnat tro att hen skulle göra, men i efterhand ser det ut som ett nästan självklart logiskt steg att ha tagit. Med de här verken förefaller Josefine Östberg Olsson ta ett steg både i livet – i livet mellan bilar, i väntan på att den rätta bilden ska dyka upp – och i konsten. Stora, massiva ”blobbar”. Skulle jag inte ha kunnat gissa/känns helt naturligt.
Lars-Erik Hjertström Lappalainen
Josefine Östberg Olsson är uppväxt i Tynderö, Västernorrlands län och är idag verksam i Göteborg. Östberg Olsson är utbildad vid Akademin Valand där hon tog sin masterexamen i fri konst 2016. Sedan dess har hon varit aktuell med flera utställningar på bland annat Luleå Konsthall, Göteborgs Konsthall och IGCA, Alaska. I sin konst behandlar Östberg Olsson flera olika ämnen, men ett återkommande tema är bilen som konstnärlig utgångspunkt. Josefine Östberg Olsson har tilldelats många priser, däribland Konstnärsnämndens arbetsstipendium (1 och 2 åriga) Göteborgs Stads kulturstipendium och Fredrik Roos stipendium. Hennes verk finns inkluderade i privata och offentliga samlingar, bland annat Statens Konstråd och Göteborg Konst.
Hemsida: josefineostbergolsson.se
Mail: josefine.ostberg@gmail.com
Mobil: 0707398280